Sömnlös

Är nere i en svacka. Min kropp trasig, jag släpar på oönskad övervikt, saker omkring mig är till och från kaos. Saknar att ha någon som älskar mig för den jag är, någon som visar mig ärlighet och respekt och som är villig att även se mina drömmar och inte bara sina egna. Är det så här jag ska leva mitt liv? Jag har kommit till den ålder då man vet att halva livet är passerat och att tiden kvar på jorden är kortare än vad man redan levt...fy vad ångestfullt det känns när man ser på det på det sättet. Färre tid kvar än redan levt..! Märklig känsla, eller hur!
Jag tänker ibland, eller snarare ofta på hur kommer ålderns höst se ut för mig. Jag ljuger inte om jag säger att jag faktiskt större delen av mitt vuxna liv levt för min familj.  Jag har varit motorn i familjen, den som fått livspusslet att gå ihop och tillfört konstgjord andning vid kaos och kriser. Hållt familjen ovanför vattenytan medans jag själv nästan drunknat på köpet. Jag har varit fightern som rest mig efter varje fall och hittar nya oanade krafter trots att jag knappt orkat andas. Har fått ta så mycket skit och fått städat upp efter andra. Behandlats respektlöst. 
Visst har jag kraschat under åren. Inte bara en gång utan flera.  Överdoserat sömnmedel. Hamnat i psykiatrins rullar.  Genomgått flera terapiprogram. Tagit mig i genom depressionen och blivit stark igen. Mått bra, eller så pass bra det gott för mig. Haft några bra år för att sen trilla ner igen. 
Jag är duktig på att visa ett friskt och glatt yttre...riktigt duktig faktiskt! Men min insida har varit kaos. 
Under resans gång sedan min första krach 2012, eller egentligen var nog första kraschen 2009 men jag förstod det inte då, så har jag kommit i kontakt med en grupp kvinnor i samma situation.  Jag kallar dem mina Änglar.  Dom har varit mitt "gips" många gånger och mitt liv hade nog varit betydligt sämre...och jag kanske inte heller skulle funnits kvar utan dem. Jag är så tacksam för att jag fått möjligheten att lära känna dem.
Att jag är i en svacka nu beror på att jag nu för stunden har fått tid till att tänka. Ensamtid då jag är själv i drygt en vecka. Vanligtvis är det rätt intensivt omkring mig.  Jobb, hem, mina föräldrar, dotter och barnbarn.  Nästan aldrig en lugn stund. Och så kommer det plötsligt en tid då det intensiva dör och det blir helt tyst och lugnt.  Helt plötsligt hör jag mina tankar och känner mina känslor. Då blir det för mycket att ta i tur med för mig. Jag gillar nämligen inte att känna efter hur jag egentligen mår. Vill ha någon vid min sida som jag kan anförtro mig till och som ser till mina behov och tankar. Någon som tar hand om mig på samma sätt som jag alltid tagit hand om andra. 
Jag kommer ta mig genom detta även denna gång för jag är ju en krigare.  Kände bara så här på nattimmen att jag var tvungen att öppna en ventil och låta tankarna skrivas ned i ord. 
Tack för att du läste.